Retur till Annas diktsamling


Vår första atmobilfärd


En vacker söndagsmorgon
Vi skulle oss bege
Till Rångedala Källa ty den vi skulle se.
Men långt det var att färdas
Och hastigt som en pil
Vi gick ner och beställde
Oss skjuts per atmobil.


I arla morgonstunden
Vi skulle rest iväg
Men – döm om vår förvåning
Jag törs det knappast säg.
Ty vi stod färdigklädda
Och redo allting var
Men röda atmobilen den dröjde ännu kvar.


Vad skulle vi väl göra
En timme var förbi
Allt under ständig väntan
Så tysta stodo vi
För att vi skulle höra
När han gav upp ett tjut
En gång han skulle komma
Vi trodde dock till slut.


Vi gick att telfonera
De visste ingenting
Sen gick vi till stationen
De gick om saken kring
Han kommer, blott de sade
Det var den tröst vi fick
Och därmed fick vi vänta
Tills atmobilen gick.


Men sen det gick med jubel
Det gick så att det ven
Och stackars landbohästar
Höll på att spring i sken
Och hästarna de blängde
Och sågo på oss snett
Liksom de velat säga
Ni har då inget vett.


Men målet för vår resa
Uppnådde vi helt snart
Och det var helt naturligt
När det gick med sådan fart
Och sen på återresan
Beställdes skjuts igen
Den skulle säkert komma
Det lova chauffören.


Och emottagna blev vi
På ett storslaget sätt
De ropade välkomna förrän ur bil´n vi trätt
Och obekanta bröder
De bjödo över lag
På goda läskedrycker
Av mångahanda slag


Och sen vi trevligt hade
Vi glömde bort vår häst
Vi var ju ut på landet
Inbjudna till en fest
Och ibland gräs och blommor
Och sommarvindens sus
Vi sågo hela världen så strålande och ljus.


Men dagen svann omsider
Och då vi tänkte på
Att vända hem till staden
Men vi ej skulle gå
Det var ju ej så bråttom
Vi skulle åka bil
Och det går fort och hastigt
En tre à fyra mil.


Men vi fick stå och vänta
Och bilen vi ej såg
Då anträdde vi färden
I sakta återtåg
Och på apostlahästar
Vi traskade förstås
Vi tänkte möta bilen
På vägen till Borås.


Men detta hopp blev grusat
Det såg vi nu bestämt
Vad var det väl med bilen
Säg hade något hänt
Det var ej gott att veta
Men att han aldrig kom
Det var då lika säkert
Ja lika säkert som.


Men huru mörkt i världen
Det stundom kan se ut
Det kan ju ändå bliva
Rätt ljust till sista slut
Ty när vi hade vandrat
En stund i sena kväll
Det for förbi en droska
Och kusken han var snäll.


Sitt upp han genast sade
Så många som det kan
Och två utav vårt sällskap
I droskan snart försvann
En liten stund därefter
Ett åkdon for förbi
Och då blev en upptagen
Det fanns en plats däri


En del fick åka cykel
Med pojkarna till sta´n
Och sen ett vackert minne
Vi hade kvar av da´n
Men den där atmobilen
Vi ej besvärar mer
Jag tror att när vi möter´n
Med harm vi på den ser
Och om vi skulle nödgas
Att gå en fyra mil
Vi gjorde mycke hellre än åkte atmobil.