Retur till Annas diktsamling


Ungdomsdrömmar


I livets sköna vårdag vi drömma en och var.
Vad är det väl vi drömma som tanken så upptar?
Vi drömma nog om lycka uppå vår levnadsväg,
att oss med rosor smycka, är det ej så? Ja säg.


Vi drömma nog om stordåd som vi utföra skall,
ett stordåd som skall bliva till fröjd för släkter all.
Vi mycket har beslutat som endast tanken sett,
och skåda i en framtid som endast rosor gett.


Vi bygga höga luftslott där vi skall bo en gång,
med torn av ädla stenar, och jubel fröjd och sång.
Allt sig i färgprakt kläder, allt skimrar rosenrött,
ty ungdomsmodet sjuder i våra stolta bröst.


Vi vilja alla drömma fast mindre eller mer,
men frågan är blott denna när livets krav vi ser.
Har vi väl något samlat som grundfond för vårt väl,
och inte bara famlat, och drömt som mången träl?


Här gäller det på allvar att taga verket ann,
om något vi skall göra som vi uttänka kan.
Och inte stå och drömma ty tiden skyndar fort,
vi kan så mycket göra som ännu ej är gjort.


En såningsman han plöjer och sår vart år sin säd,
i hopp att den skall växa tills skörden kommen är.
Vi är de såningsmännen, som utså skall ett frö,
som spirar upp och grönskar o lever när vi dö.


Vi kan så mycket göra om viljan blott är god,
om bara vi har styrkan att visa mannamod.
Tänk blott på gångna tider, vad de uträttat har,
de skänkte till oss alla ett arv som än står kvar.


Det arvet får vi äga så länge vi är här
men vi det skall förvalta så att det skördar bär.
Ty släkten uppå jorden skall leva efter oss,
må vi tänka på de orden med allvar, tröst och hopp.