Retur till Annas diktsamling


Syföreningens tillkomst


En gång jag sätter mig att fundera
bredvid mitt sybord i ensamhet
och tanken genast att reflektera
om goda råd och beslutsamhet.
Ej ensam var jag – jag blott så trodde
jag trogna vänner omkring mig har
en liten synål satt där och glodde
och fingerborgen på fingret var.


Jag börjar lyssna, en viskning hördes
vad var väl detta, jag som förnam,
ej utav buller idag jag stördes
jag satt helt stilla och allvarsam.
Säg: vill du höra en liten saga?
Nu talar nålen och ser på mig.
Jag länge sett dig båd sy och laga
men ingenting jag berättat dig.


Sin levnadssägen för mig hon täljer.
Mitt liv har växlat med mörker ljus
i handelsboden de mig försäljer
jag flyttar in i ett ståtligt hus.
Här låg jag länge liksom i dvala
uti ett syskrin bland syskon fler
En dag helt plötsligt hörs någon tala
och fingerborgen uppå mig ser.


Goddag min granne sad´ fingerborgen
hur kommer det sig att du är här
jag kan ej bära den stora sorgen
ha´ dig till sällskap, så vass du är.
Nog vet du av att jag haver anor
jag bara för dig omtala skall
hur högt jag står uti livets banor
jag är av äkta och ren metall.


Det fattas bara att dig jag hjälper
nej, därtill är jag ju alltför klok
jag ser blott till att jag själv ej stjälper
och du kan stå där liksom en tok.
Kamrat sad´nålen, jag kan ej glömma
att denna hälsning jag av dig fick,
men aldrig hjälper jag dig att sömma
gå sen och sätt dig och sy med skick!


Visst är jag liten och ringa vorden
men ej för dig fäller jag mitt mod
jag reder mig utan dig på jorden
om än jag färgar min väg med blod.
Men saxen sade: Vad ni är dumma.
Vad båtar denna er krigarlåt,
det lönar ej att ni börjar brumma
ty aldrig ni kunna skiljas åt.


Jag är ej sådan att jag vill knota
fast många skäl jag kan ha därtill
men jag för detta er söker bota
ett råd i hast jag er giva vill.
Vi tre skall bilda idag förening
det är det bästa jag föreslår,
men så förstår ni det är min mening
att ingen av oss utur den går.


Där skall vi knoga och där arbeta
i endräkt vandra med mod och hopp
ty mina syskon ni bär och veta
vi får ej tröttna uti vårt lopp.
Och fingerborgen till nålen sade:
Jag tror vi gynnar vår saxs förslag
Och de ett löfte med fröjd avlade
som de har hållit till denna dag.


Ej vill jag skryta sad´nålen stilla
ty sådant ej i mitt hjärta bor
men det man värkar uti det lilla
betyder mera än mången tror.
Runt Sveriges bygder vi går tillsammans
och sluter oss i förtrolig ring
och sy och sy med stor lust och gamman
på siden sammet med flera ting.


Ej månget storverk har mer uträttat
fastän i ringhet vår sol har grytt
Och tänk så många som vi har mättat
med goda gåvor och kläder sytt.
Men saxen sig emot nålen vänder,
du får ej glömma min lilla vän
vi är blott verktyg i mänskohänder
som utan dessa ej gagnat än.


Vad vore vi om ej mänskor funnes
som villigt lånat åt oss sin hand
och uti kvinnan vi särskilt funnit
en vän som stärkt vår förenings band.
Vi är beroende av varandra
ni säkert insett av detta råd.
Må ingen av oss den andre klandra
det är just knuten på lyckans tråd.


Du är den klokaste av oss alla
sad´ fingerborgen och börjar le.
Vad namn skall vi vår förening kalla?
Jo syförening sa´ alla tre.
Så slutar nålen härmed berätta,
hav tack hon säger för denna gång
kan någon lärdom du få av detta
så delgiv andra min enkla sång.