Retur till Annas diktsamling


Stadsresan


Bredvid sin häst i gränden
en gosse synes stå,
han strök sin häst på länden
de fröso båda två.
Ty dagens gyllne pilar
ej värmde luften mer,
med kvällens kalla ilar
ett snöslask tätt föll ner.


Med last de kommit redan
på morgonen till stan,
nu båda stått alltsedan
på öppna vedgårdsplan.
Ty hästens grymme herre
som just var gossens far,
till krogen gått dessvärre
och dröjer ännu kvar.


De sågo på varandra
det var som hästen sagt,
du som är fri må vandra
och se vad som har bragt
vår herre att förgäta
att vi stå båda här,
och intet har att äta
fast hungern oss förtär.


Och gossen lydde troget
den stumme vännens blick,
och bävande till krogen
att söka far han gick.
Förskräckt han syntes glänta
i dörren kom nu far,
ty hemma de oss vänta
och skummet på oss tar.


Stäng dörren pojke genast
röt fadern rusig nu,
jag rår mig själv allena
se efter hästen du.
Jag svarar själv för risken
och Grålle skall nog få
traktering utav pisken
så det skall undan gå.


Med sorg i sena stunden
gick gossen åter ned,
till hästen som stod bunden
och frös och svalt och led.
Till skarpa nordanbyar
sprang vinden hastigt om,
och snön ur himlens skyar
i stora massor kom.


Men än en gång till krogen
gick gossen - kom nu far
ty annars genom skogen
sig hästen aldrig tar.
Han fryser så han skakar
och utan hö han står,
och hemma mamma vakar
och undrar hur det går.


Följ gossen sade alla
som satt därinne nu.
Vad lyster ni befalla,
tyst bonde vad vill du.
Du är ju överlastad
men snart tog grälet slut,
ty gossens far blev kastad
bland gatans drivor ut.


Fast gossen honom hjälpte
på benen strax framåt,
den druckne åter stjälpte
det var en sorglig stråt.
Det kan förstås förresten
hur färden tog sig ut,
till genomfrusna hästen
de kommo dock till slut.


Nu värmas djurets leder
när drinkarn tömmen fick,
ty under slag och eder
det utåt vägen gick.
Och pinglet utav klockan
som under bringan satt,
det larmade i tjockan
uti den kulna natt.


Och snön i drivor yrde
och kölden grep var lem,
man vet ej hur de styrde
de kommo aldrig hem.
Man tror att fadern stjälpte
av släden, när hans son
ur drivan honom hjälpte
gick hästen därifrån.


Alltnog när åter dagen
sin gryning syntes strö,
då gingo hela lagen
att söka lik i snö.
Men först när stjärneblossen
om kvällen tänt sin brand,
då funnos liken - gossen
höll troget faderns hand.


Och längre in i skogen
den stackars hästen stod,
i selen ännu trogen
med kallt och isat blod.
Hans stela ögon lyste
så skarpt i månens sken,
att starka karlar ryste
i både märg och ben.


Det var som hämnden tände
sin eld i dessa klot,
och nu i döden sände
ur deras djup ett rop.
Förbannad vare krogen
som åstadkommer slikt,
det var så tyst i skogen
det var så vålnadslikt.