Retur till Annas diktsamling


Min moder


Var finns en kärlek som intill döden
står oförändrad i alla öden,
som, lik Guds ängel oss övervakar
och fordrar intet men allt försakar.
På denna jorden finns endast en,
en moders kärlek är det allén.


Allt band är själviskt som hjärtat binder,
den kyss som bränner på brudens kinder,
den hulda famn som en syster räcker,
den späda arm som oss barnet sträcker.
Vår bäste vän har en lön sig drömt,
en moder ensamt har det förglömt.


När minnes hon de långa åren,
den tunga smärtan den heta tåren,
sin ungdoms vår får hon ej tillbaka,
mot dagens möda och nattens vaka,
För detta barn hon älskar mer
ju mer hon allt för dess lycka ger.


Och vem kan giva vad hon oss skänker,
den första tanke som barnet tänker,
den första bön som dess läppar stamma,
den första kärlekens rena flamma,
den första maning för rätt och dygd,
för sanning frihet och fosterbygd.


Och vi, vad giva vi henne åter,
ack mången sorg som hon ömt förlåter,
vår svala kärlek, åt flera delad,
vår omsorg, ofta förströdd, förfelad.
Ej ens vår åsyn är hennes tröst,
hon lämnas ensam i livets höst.


Och dock hon följer med sina tankar,
det vilsna barn som i världen vankar,
och hennes bön som en ängels fackla,
går klart framför oss när stegen vackla
och lyser vägen med Kristi tro
och banar stigen och bygger bo.