Retur till Annas diktsamling


Julkvällen


Kring nejden det dallrar helt sakta ett sus.
Vad är det väl då vi förnimma?
Jo, det är Betlehems strålande ljus,
som lyser i midnattens timma.


Det ljuset det lyser och sprider sin glans,
båd nu, och sén urminnes tider.
Det visat mång vandrare vägen som vanns
till målet, när aftonen lider.


När mörkt uti världen det bliver ibland,
så mörkt, att ej lyser en stjärna,
då plötsligt det skimrar och vi nå en strand,
den strand som nu synes helt nära.


När kyrkklockor ljuda i julaftons kväll,
och allt sig till högtid bereder.
Då blir det så varmt i det ringaste tjäll,
ty ljuset det ser på oss neder.


Allt blir då så ljust, så strålande skönt
vid julljusens skimrande låga.
Man giver om inte man ära har rönt,
säg varför? Ja, det blir en fråga.


Jo, därför att hjärtat då kännes så varmt,
som aldrig tillförne det klappat,
det ömmar för alla som har det så armt,
ty ljuset har kärlek frambringat.


I hemmen vi smyckat liksom till en fest,
ej underligt att vi så göra.
Vi bjudit en konung till oss såsom gäst,
en konung som världen kan styra.


Ja, välkommen konung med glädje och frid,
vi länge dig väntat och bidat.
Ja, välkommen åter och möt oss i tid,
ja, möt oss i helg den vi skådat.