Retur till Annas diktsamling


Invaliden


Ej mer som i förgången tid jag något gagn kan göra
jag sitter nu som invalid knappt mäktig att mig röra
Men glatt humör är mitt behag i både ny och nedan
ja varit med jag och en dag, fast det är länge sedan


Ett tag jag kunde taga då varhelst min plikt mig ställde
jag kunde hålla ut för två när därom frågan gällde
En dag vi skulle spränga sten till allt var jag benägen
så brann ett skott så rök mitt ben ty jag var oförvägen


Jag sitter ensam i en vrå och äger vänner inga
och min pension jag lever på fast den är knapp och ringa
Jag lider icke någon nöd om också klen är staten
jag spisar glad och nöjd mitt bröd och tackar Gud för maten


Fast lyx ej i mitt hem blev spord, ej klagar jag däröver
jag har en säng en stol ett bord, det är allt vad jag behöver
En enkel lampa ljus mig ger då dagen den har ändat
men sviker den, som ofta sker, har jag en dank att tända


När kvällen sänks kring land och stad med all dess flärd och villa
jag läser genom några blad ur bibel och postilla
Men sist i kvällens stilla frid till sång jag samlar tanken
så går en dag ifrån vår tid och sedan slocknar danken