Retur till Annas diktsamling


Hvi yves du över?


Hvi yves du, broder, då god är din lott?
Hvi sätter till smicker du lit?
Talanger och annat för intet du fått.
Vad hade du, när du kom hit?


Du dömer den svage, du granskar hans fel
Och skriver en dödsdom till slut,
Och dock har du icke den ringaste del
I kraften du själv vecklar ut.


Se blomman den fagra, som prunkar så skär,
Vid stranden av skummande älv,
Vad har hon för del i att vacker hon är?
Hon har ju ej skapat sig själv.


Den fågel som sjöng hela sommaren lång,
Han var ju var människas vän,
Av underlig makt var hans tjusande sång,
Men vem hade lärt honom den?


Du anser för ditt vad som endast är lån,
Och skrävlar om det utan fog,
Men litet du vet, var det kommit ifrån,
Guds änglar de veta det nog.


Men vill du till sanningens våg dig bege,
Och spegla din varelse där,
Så skall du med bävande hjärta få se,
Hur liten och maktlös du är.


Du knappast i ett av din skapares bud,
Kan trogen i lydnad bestå.
Du är en atom inför världarnas Gud.
Så säg mig, hvi yves du så?