Retur till Annas diktsamling


Granen


Jag aldrig färg och klädnad skiftar,
av nordens folk en trogen bild,
så vår som vintertid jag viftar
min gröna spira lika mild.
Åt alla hägn och vård jag delar
mot stormens ras, mot haglets skur,
i toppen orren muntert spelar,
vid foten leka markens djur.


När mänskan mina fränder sluter,
uti aléers stela tvång,
ett ostört liv på fjäll´n jag njuter
och sjunger där min frihets sång.
Ej min natur jag mäktar dämpa;
när västan leker i sin dal,
jag vill med nordanvädren kämpa
i himlarymdens blåa sal.


Den sorgsna nattens näktergalar
ej hos mig hysa jag förmår,
ifrån min krona göken talar
med friska slag vartenda år.
Visst tusenårig är hans visa,
ej konstig i sitt enkla lopp;
men varje vår dock alla prisa,
hans hälsning från min gröna topp.