Retur till Annas diktsamling


Gamla minnen från f.d. Fröken Lindals syatelier


Uppliva gamla minnen ju stundom roligt är,
och jag skall nu försöka uppteckna några här,
som hände i min ungdom när jag kom in till stan
och fick en plats anvisad på Stora Brogatan.


Ty liksom många andra jag skulle lära sy,
men det skall alla veta det var ett huvudbry.
Och uti början såg det ju helt betänkligt ut,
men tiden ramla undan, rätt bra det gick till slut.


Och nu jag mig förflyttar till svunna glada dar,
till lilla trevna rummet jag minns hur trångt det var.
Det var då rent omöjligt varandra gå förbi,
men det oss ej förhindra ty roligt hade vi.


Från morgon och till kvällen med muntert tal och sång
och mångahanda upptåg ej tiden då blev lång.
Och kunder ständigt sprungo som ville hava sytt,
varenda dag vi finge uppleva något nytt.


En dag det kom en herre och fråga rätt och slätt,
säg kan det vara möjligt få sytt en simerhett(?)
Men ingen av oss visste vad sort han menade,
men mannen genast sade, det skall ni strax få se.


En ritning han uppgjorde, det var ett lustigt ting,
och härs och tvärs han rita och det gick ring i ring.
Och när han hade slutat vi brusto ut i skratt,
ändock han stod och glodde och fråga hur är fatt.


Som sagt var dag vi hitta ju alltid något på,
vi hängde långa remsor på ryggen och sa gå
nu ner till sockerbagarn, pastiller skall vi ha,
fort skramla hop med pengar, pastiller var det ja.


Och hur det var om lusse jag aldrig glömma kan,
då hette jag Johannes och var ju Lenas man.
Och Fröken var vår dotter och Selma våran måg,
och vi bjöd folk på kaffe när de i bädden låg.

Tänk sen hur jag fick språka, ty Lena var så blyg,
hon stod där och samtyckte och viskade i smyg.
Tyst nu Johannes lille så är du riktigt snäll,
du kan väl och begripa folk vill ha ro i kväll.


När sedan Emma sluta var och en komisk dag,
hon lämnade en krage avdankad gammal svag.
Men vi i hast beslöto hon skall den få med sig,
vi tänkte, liksom Calle, det måste gå blott tig.


Att kunna allt uppräkna jag säkert ej förmår,
det skulle bli för mycket vi lite var förstår.
Men det man djupast känner, för detta finns ej ord,
vi alla fått besannat här uppå denna jord.


Ibland när som jag träffar en gammal syarvän,
vi börjar då att språka, hur väl jag minnes än
den tid jag var till Lindals, det var en härlig tid,
den glömmer jag då aldrig i hela världen vid.


Nu ligger i ruiner vårt forna gamla slott,
och ingenting påminner om att vi där har gått.
Men minnena gemensamt ej av förvandling nås,
dem har vi med på färden från tider i Borås.