Retur till Annas diktsamling


Ett litet kärlekskväde


En liten kärlekssaga jag söker skildra här
och handlar om en flicka som namnet Valborg bär.
En liten näpen flicka med kind så len o skär
hon står i livets blomma ty tjugo år hon är.


En sådan lyckans tärna, nog många vänner får
och många fagra svenner också för henne slår
det är ju tidens lösen som var och en förstår
ty kärleken är lika som i de gångna år.


Den förste hon lärt älska det var en ädel man
så stor o lång och ståtlig som man ju tänka kan
och ur hans ögon lyste en blick så ren o sann
han var – förlåt jag säger – den vackraste man fann.


Han stod uti en trevlig o ljus o fin butik
och utsikter han hade att ganska snart bli rik.
Ej stolt han var i sinnet, alltid han var sig lik
och alltid var han artig mot kunder som kom dit.


Då var det helt naturligt han Valborg fick till vän
hon lärde snart att älska och högt värdera den
och uti deras hjärtan en låga brann så ren
som trotsar alla hinder ty så´n är kärleken


Och uti aftonstunden de möttes mången gång
då Valborg bruka sjunga för Fritiof mången sång
och tiden den flög undan ej kvällen då var lång
och Fritiof plocka blommor i stora stora fång.


En överjordisk sällhet framför dem bredde sig
vad kunde de väl önska mer på sin levnadsstig
han log så milt och kärligt, nu när jag äger dig
jag inget mer behöver, du är dock allt för mig.


Men hur det sedan hände jag här ej skildra skall
det började med kyla och kärleken blev kall.
Det händer understundom när den kan synas all
att blott ett litet missljud kan störta den till fall.


Kanske den ändå inte, ej riktigt slocknat har
jag tror på hjärtedjupet det finns en gnista kvar
som flammar upp ånyo och lyser åter klar
likt dimmorna för solen som dystra moln förtar.


Men deras lilla saga den syntes att bli kort
ett litet dunkelt minne för mig hon säger blott
den man hon en gång älskat han haver nu rest bort
till obekanta nejder o kommer inte brått.


I världens myckna vimmel där prövas mänskors halt
hon fann att första vännen den var dock hennes allt
Vad hade andra vänner – ett hjärta som var kallt
och bara tomma lovord som ljödo tusenfallt


På detta allt hon tänkte och kunde ej förstå
varför hon ej i början gav mera akt därpå
nu stod hon där allena och tänkte just som så,
om bara han vill komma, han var mitt allt ändå.


Och uti Fritiofs hjärta nog samma känsla bor
jag tyckte mig förnimma det, strax innan det han for.
Man hoppas vill det bästa o då jag säkert tror
att de skall åter mötas med glädje som blir stor.


Tyck inte illa vara att detta jag dig ger
du känner mig sen gammalt liksom jag gör med er.
Liksom en profetsia jag skrivit detta ner
och går den i fullbordan jag skriver lite mer.