Retur till Annas diktsamling


Den bästa lyckan


I världen mänskor sträva att högsta lyckan nå,
de bygga upp de gräva de plöja och de så.
De efter skatter fika som glädje dem skall ge,
de vilja bliva rika och där sin lycka se.


Hur mången har ej fängslats av rikedomens glans,
som aldrig kunnat fägnats om inte pengar vanns.
Som där trott lyckan finna, trott detta vara allt,
som velat världen vinna, men funnit livet kallt.


Det blir så tomt i livet, dess murar falla ner,
om vi vår lycka skrivit på världens grus och ler.
Vi skall ej omsorg bära för denna korta tid,
men goda dygder nära och samla in i frid.


Den högsta bästa lyckan den finnes inte här,
här rasar egennyttan som många färger bär.
Men genom tidens öknar vi hoppfullt skådar fram,
vi ser ett mål som vinkar till oss från fjärran hamn.


När korta arbetsdagen för oss har sjunkit ner,
och mödorna och sorgen oss inte fräta mer.
Hur skönt att då ha samlat, en gröda bärgat in,
och ej i mörker famlat, med otro i vårt sin.


Ty så det alltid varit och ännu är i dag,
bäst som man lyckan tagit så slappar den utav.
När jordens lycka grusas och vi troget kämpat ut,
skall intet från oss skilja den lön som blir till slut.