Retur till Annas diktsamling


Dalagossens hemlängtan


Nu sol gått ned, nu är det kväll,
men stjärnan blinkar än.
Hon blickar än så glad, så säll,
när jag blir glad igen.
Jag varit glad, men icke här,
ej detta land min hembygd är.
Vid Siljan är mitt hem.


Det är så långt till hemmets dal,
men tanken flyger dit.
Och kommer vinden frisk och sval
han hälsar, hälsar hit,
Då tänker jag, du varit där,
du varit där min hembygd är.
Vid Siljans sköna strand.


Jag minns så väl, jag hör det än,
hur skogen susar där.
Och stugan vår, som stod i den,
ej glömd av mig hon är.
Hon var så låg, men kär ändå,
än torde hon i dalen stå.
Vid Siljans sköna strand.


Och forsen där, han sjöng så glatt,
jag minns det som igår.
Ack där, ja där, så mången natt
sin harpa näcken slår.
Då dansar glatt på blommig strand
små älvor där med hand i hand
Vid Siljans silvervåg.


När drivan smallt på Mora strand
och där blev ljust och vår.
Då kom jag hit till fjärran land
och grät så mången tår.
Jag gråtit har och gråter än
och längtar hem, ack, hem igen
Till Siljans gröna strand.


Men varför skall jag klaga så?
Min hembygd är ju kvar.
Än stå de där, de blommor små,
och ekot än ger svar.
Än stå de kvar, de höga fjäll,
där jag var glad, där jag var säll
Vid Siljans sköna strand.


En Dalason vid fjärran flod,
så klagar, längtar, ber.
Från hemmets dal, där förr han stod,
så mången stjärna ler.
Vid minnet utav svunna da´r
i ögat stiger tåren klar,
som Siljans silvervåg.