Retur till Annas diktsamling


Brudsmycket


Goddag Guds Fred i detta hus
och tack i himlens höjd,
att åter här jag träder in
med hälsa och med fröjd.


Nu har jag vandrat världen kring
och hamrat guld med städ,
och hemma åter nu jag är
och mästarbrevet med.


Ännu du lever gamla mor
ditt garn du spinner än,
men säg var har du dotter din
var är min ungdomsvän.


Ty nu jag vill som borgesman
mig sätta ned i ro,
och bygga med min ungdoms brud
i denna stad ett bo.


Min flicka lever väl ännu
hon såg ej ut att dö.
Hon tjänar borta väl sitt bröd
som annan ärlig mö.


Men Herre Gud vem kommer där
i skir och silke klädd,
med stolta later, säkert skick
och blick så lite rädd.


Är det din dotter moder säg
är det min ungdomsbrud?
Hon lever då ej mera nu
fast än hon ej såg ut att dö.


Ty nu jag ser hur det står till
vad klockan slagen är,
förgäves detta snörda prål
ej änkans dotter bär.


Förgäves ej hon nu
sitt öga nederslår,
ömsom röd och ömsom vit
av harm och blygsel står.


Förr kom hon städse till min famn
så ren så god så varm,
då bomullsduken höljde än
en ren och sedlig barm.


Nu står hon blygselhöljd och stum
och söker ej min famn,
min tid är slut, nu ser jag det,
jag gått i vilse hamn.


Nu vill jag kasta seglet om
och lägga ut i sjön,
så var mitt liv en enkel dröm,
en möda utan lön.


Du arma kvinna nedrig var
att sådant svek begå,
och aldrig trodde jag att du
mig skulle narra så.


Väl har jag fruktat vågors svall
och fruktat stormars gny,
och fruktat elden under jord
och elden ovan sky.


Men aldrig har jag fruktat än
att guldet bliver slagg,
och att det kunde bliva gift
av liljors morgondagg.


Med säkert hopp och stadig tro
jag gått från bygd till bygd,
min första tro var på Guds nåd,
den andra på din dygd.


Och städs jag tänkte då skall snart
min tro slå ut i knopp,
snart kysser jag min ljuva brud,
det är, det var mitt hopp.


Snart skall hon räcka mig igen
med huldt och ödmjukt sin,
en hand av flitens möda hård,
men ren och varm som min.

Nu är den handen mjuk som dun,
och vit i snöklädd skrud,
med gyllne ringar rikt besatt
den tillhör ej min brud.


Med dig allena i min håg
jag strövat dag och natt,
och hade jag enkom tillreds
åt dig en ringa skatt.


Till gyllne smycke, till en frid,
jag fogat länk vid länk.
Den skulle viras kring din hals
en dag till bröllopsskänk.


Av oförfalskat guld den är
vad skall jag nu med den,
jag dig förlorat har och får
ej någon annan vän.


Sen tog han kedjan i sin hand
en tår ur ögat flöt,
och slängde smycket med förakt
uti den fallnas sköt.


Du fallna kvinna tag mitt guld
såväl som någon anns,
det var ändå det bästa guld
det renaste som fanns.


Det kan dig pryda på en bal
om du därtill har mod,
det kan din moder passa väl,
som sålt sitt eget blod.


Och nu farväl ni båda två,
må Gud förlåta er,
men må han evigt straffa mig
om jag er återser.


Han tog sin hatt och så sin staf
och sen han tyst försvann,
men ej han såg den dystra eld
i flickans ögon brann.

Hon satt som höstens måne blek,
hon satt som natten tyst,
och vägde kedjan i sin hand
sen hon den sakta kysst.


Sen tog hon av sin rika dräkt
och sina ringars skatt,
och snart i enkel klädesdräkt
hon hos sin moder satt.


Till sist hon sade, moder kär
i arbete och nöd
från denna dag jag tjäna vill
en ärlig kvinnas bröd.


I ångerns bittra tåreflod
jag bada skall min själ.
Må Gud förlåta vad jag gjort,
jag kan det knappt, farväl.


Hon ut i vida världen gick,
hon gick med trötta fjät.
Hon tjänte troget, tjänte tyst
och troget tyst hon grät.


Och när av sorg och ånger mätt
hon lades ner i mull,
för första gången då hon bar
den trogna kedjans gull.