Retur till Annas diktsamling


Bruden


Hästar frusta bjällror klinga
Gäster samlas bruden står
Myrtenklädd men blek som döden
Blek som gravens vålnad går.


Den hon älskar den hon får ej
En hon hatar ingen mer
Den hon dock skall ha till brudgum
honom handen nu hon ger.


Lovar honom troget älska
Varför skall hon ljuga så
Varför skall väl munnen säga
Det som hjärtat ej förstår.


Dansen går i yra virvlar
Varje kind i fägring står
Brudens kind är blek som drivans
Osmält i den fulla vår.


Men då träder fram en yngling
Bjuder henne upp till dans
Då på hennes kinder växla
Rosens rodnad liljans glans.


Denna gången och den sista
Vila skall min hand i din
Denna gången aldrig mera
Ser jag i ditt öga in.


Denna gången och den sista
Slingrar jag om dig min arm
Våra hjärtan måste skiljas
Hur vår kärlek än är varm.


Denna gången och den sista
Öga djupt i öga ser
Djupt för det är sista gången
Och det får ej hända mer.


Sommars dagar äro flydda
Hösten hopar gula blad
Kring de låga blombeprydda
Husen i de tystas stad.


Där en grav av friska torvor
Bruden flyttat dit helt nyss
Livets läppar äro kalla
Ljuv och sval var dödens kyss.